Detta hände om vintern 1944. Ockupationens sista vinter.

Röken åt sig in i ögonen. Det verkade som om den outhärdliga hettan skulle tina hela kroppen och att den precis som vanligt smör skulle rinna genom jorden och försvinna i dess djupa inre.

Huset brann. Farfar och farmor brann. Likson lilla Aleska. Men de kände ingen smärta. Rygorka var säker på att de inte kände någon smärta.

Han hade redan sett en gång hur de skjutit gamle Michej och lämnat honom mitt i veden. Det var frost men han låg helt orörlig. Farfar sa att Michej inte hade ont därför att hans själ redan är i himlen. Själen det är själva människan, men hans kropp det är som hans kläder. Detta visste Rygorka också.

Det vill säga att farfar, farmor och lilla Aleska hade inte ont för de var redan i himlen. Men Rygorka var ensam. Hur skulle det bli nu då när han var helt ensam?

Den tärande röken smög sig in i munnen och näsan. Det var som att andas betong.

”Men tänk om min själ kvävs tillsammans med min kropp och att jag aldrig kommer till himlen?” förfasade sig Rygorka och smetade ut tårarna. Han började förbereda sig på att ta sig ut förbi lumpen som täckte det hemliga kryphålet.

Farfar visste att tyskarna kunde komma villket ögonblick som helst och hade för detta syfte visat kryphålet för sitt barnbarn. Nu visste Rygorka vad han skulle göra. Han måste lyssna uppmärksamt så att ingen befann sig på denna sidan huset, sedan ta sig ut och av alla krafter ta sig till skogs.

Han kände en fläkt av en kall och förfånansvärt frisk luft i ansiktet.

Obersturmbannführer Neubert upfattade något underligt oväsen. Efter att han tittade ner hann han upfatta att under själva husväggen hade det bildats en hålighet och att snön försvann ner i den. Ur håligheten kröp långsamt en tunn slinga av blåaktig rök.

”Hur kommer det sig att väggen inte rasat? Allt brinner antagligen där inne eftersom snön har börjat smälta”, tänkte obersturmbannführern och för säkerhets skull tog han några steg tillbaka.

Plötsligt upprepades oväsendet och man kunde tydligt höra någons stötvisa andning. Gropen under väggen rasade ihop ytterligare och ut ur gropen stack en människas hand fram. Neubert kastade sig bakåt och drog fram sin parabellum ur hölstret. Efter att ha dolt sig längs med väggen väntade obersturmbannführern på vad som skulle ske.

Det skulle vara dumt att kalla ditt soldaterna.

Det skulle vara en ren dumhet att kalla på soldaterna för de skulle kanske skrämma den som var på väg att ta sig ut i det fria.

Efter armen dök ett huvud upp och ut i det fria kröp en smutsigt klädd i slitna kläder mänsklig varelse fram. Herregud, varför är den här människan så liten? Kanske är det ett litet troll som har krypit ut ur helvetet för att straffa mig för mina synder? Det var som fan, det är ju bara en liten pojk! Helt enkelt bara en illa klädd och smutsig liten pojk. Det var då själva fan vilka dåliga nerver jag har! Men hur har han kunnat överleva i huset?

De har väl slarvat och det var nära att han kom undan, sa Neubert och började iaktta Rygorgka utan att sänka sin parabellum.

Efter att ha borstat bort snön från Tjapik som var en gammal ekorrunge i plysch, höjde Rygorka blicken och fick syn på pistolen som var riktad mot honom och den långe tysken vars pekfinger vilade på avtryckaren.

Det hördes ett tyst skrik från Rygorka. Han tappade ekorrungen och kastade sig tillbaka mot kryphålet.

Efter att ha sänkt sin parabellum grep Neubert Rygorka vid skjortkragen och vände hans ansikte mot sig och ställde den av skräck paralyserade pojken framför sig.

Hjärtat slog så hårt att det tycktes Rygorka som om det skulle slå ännu lite hårdare så skulle det hoppa ut ur bröstet.

Skräcken sipprade in i varje cell och förlamade både armar och ben. Här gällde det att springa!

Att springa av alla krafter från den här tysken, men skräcken som påminde om musens inför en orm som dykt upp helt oväntat. Pojken stod som förstenad och kunde inte röra sig ur fläcken.

”Varför dödar jag honom inte? Nu ska jag granska honom och sedan skjuter jag! Jag behöver honom inte alls”, tänkte Neubert och sträckte sig återigen mot hölstret. Men då föll hans blick på ekorrungen av plysch som låg helt för sig själv i snön.

”Vad har den där ekorrungen här att göra?” funderade Neubert och mindes då Marta och sin lille blonde telning Fritz.

Den kvällen hade Neubert kommit från München och tagit med sig till Fritz en liten ekorrunge i plysch som present på namnsdagen .

Fritz blev helt hänförd av sin present och tillbringade hela kvällen med sin nya leksak.

- Vad ska du kalla honom, frågade Neubert sin son.

- Ekorrungen, helt enkelt ekorrungen, svarade Frits efter att ha tänkt en stund.

- Men så kan man ju inte heta! Alla måste få ett eget namn. Du till exempel heter Fritz och mamma heter Marta . Men ekorrungen? Honom måste du ge också en sorts namn, invände pappa.

- Nej, jag vill att han heter bara ekorrungen, framhärdade Fritz.

Det här hände på sommaren. Den varma och soliga sommaren - 43.

Bayern drunknade i grönska och i det från barndomen välbekanta hemmet tycktes kriget på något sätt avlägset och overkligt.

Rygorka kände plötsligt hur varma och blöta strålar rann ner för benen och fick genast sin handlingskraft tilbaka. Han hade till slut övervunnit panikänslorna. Han smetade ut tårarna och grep med händerna om Neuberts stövlar och bönföll knappt hörbart:

- Fabror fasist, döda mig inte!

- Fabror fasist jag ska luda dig. Jag...

”Fan ta mig, men den här lilla ryssen är väldigt lik Fritz. Han har samma blå ögon och blonda lockar och om man bara tvättar håret på honom, så klart. Vad är det han viskar om?

Han ber mig väl om att jag inte ska döda honom. Han är eftertänksam, Fritz är också eftertänksam”. Neubert lyfte pojken vid skuldrorna och satte ner honom igen framför sig.

Efter han lyft upp ekorrungen betraktade obersturmbanfurern leksaken från alla håll och räckte över den till Rygorka och frågade på tyska:

- Är det här din vän?

Rygorka tittade uppmärksamt på Neubert. Han kunde inte förstå varför tysken var så intresserad av hans leksak. - Vad heter han, frågade Neubert återigen på tyska. Rygorka teg och vägde nervöst från det ena benet till det andra.

Nörbert lade märke till att pojken stod barfota i snön.

”Vad ska jag ta mig till med honom?” Obersturmbahnfuhrern plågades av tanken efter att ha tittat noggrant på pojken.

”Ska han döda mig eller inte?!” gissade Rygorka med fasa och tittade Neubert i ögonen.

På senare tid hade Neubert börjat bli alltmer intresserad av mystik. Han hade blivit vidskeplig under de senaste månaderna eftersom han såg blod oftare än vatten och spillde blod på egen hand.

”Men herregud, vad kommer att hända om de här svinen kommer till Bayern? Och om de i så fall skulle bränna ner mitt hus tilsammans med Marta och Fritz... Oh, oh, min Gud vad han liknar Fritz. Låt honom löpa till skogs. Om han kommer fram då kommer Fritz att vara i livet.

Men om han inte kommer fram... Han kommer att komma fram och jag skall släppa honom men sen han kommer att dö ändå. Med bara ben i snön kommer han inte att klara sig så länge. Trots att de här ryssarna är osedvanligt uthålliga... Han kanske inte dör och partisanerna tar hand om honom. I så fall är det hans smala lycka. Men han får väl löpa då”. Neuberts panna täcktes av svettdroppar av den påträngande tanken på att Fritz liv berodde på om den ryske pojken kommer fram till skogen.

”Men han är ändå väldigt lik Fritz”, tänkte Neubert och räckte över ekorrungen till Rygorka. Pojken tryckte leksaken mot bröstet med darrande händer av kylan och tittade på tysken.

- Partisaner, fort, fort, skynda dig, ropade Neubert och vände Rygorka i riktning mot skogen och gav honom en liten spark.

Rygorka började gråta och vägrade att springa.

”Antagligen är han rädd för att jag ska skjuta”, gissade Neubert och log samtidigt som han demonstrativt knäppte hölstret.

Nix schiessen, partisaner, fort!

Den här gången sprang Rygorka. Den vassa kalla snön brände mot de blånande benen. Men pojken fäste ingen uppmärksamhet på det.

Han var bara ute efter en sak. Att ta sig så fort som möjligt till skogen.

Han visste ännu inte vad han skulle göra sen men hans högsta önskan var att rädda sig fråm de här underliga och obegripliga fascistmänniskorna vilka hade bränt ner huset och haft ihjäl hela hans familj.

K-pisten strödde obarmhärtigt den ena salvan efter der andra och den ryske pojken föll.

Han reste sig men den andra salvan fällde honom igen. Paul tjöt av hänförelse och fortsätte att skjuta på den hjälplösa kroppen som låg utsträckt i snön.

”Det här kommer att betyda att ryssarna kommer att döda Fritz. Men hur kom den här idioten hit?” Neuberts ögon höll på att tränga ut ur skallen av vrede och hoppade fram till Paul. Han slog till honom i ansiktet. Vad gör du, skrek Paul.

Paul tog sig om kinden och tappade sin k-pist. Du är ett odjur! Den här ryssen var på väg att smita undan. Han hade ju kunnat fly. Nu var Neubert tvungen att på något sätt förklara sin handling.

- Men jag skjöt honom ju!

- Ja, det var ju ren tur. Sa Neubet lungt efter att ha samlat sig. Han kastade en sista blick på den livlösa kroppen som var knappt urskiljbar på grund av avståndet. Han gick till fordonen som stod bortom huset.

***

Vid det här laget steg lågorna mot den i skymningen mörka himlen. De flammade upp med ett klart sken.

- Det sägs att ryssarna firar jul idag, frågade den medelåders korpralen Scheinbach när de satt i bilen.

- Ja, det var väl bra, vi har ju precis tänt juleljusen åt de, skrattade Paul och slog ut med handen över lågorna som omfamnade byn.

”Vi får väl se om ryssarna kanske kommer till Bayern, de kanske tar sig fram till Fritz och Marta men det kommer att stå dem alltför dyrt”. Neubert såg bistert ut över de snötäckta fälten. Nu var han bara intresserad av en sak. Att döda och bränna, att bränna och döda. Så att strömmarna av mörkt blod tvättade bort händelsen ur minnet om den ryske pojken som dödades av Paul. Så inleddes 1944.

Rygorka kom till sans av den outhärdliga kylan och den skarpa smärtan. Han försökte att resa på sig med klarade det inte. Pojkens ben var sönderskjutna av två kulkärvor.

Snön runt om var genomdränkt av blod men Rygorka såg endast en svart fläck. Det blev natt. Rygorka grät inte. Kylan avtog undan för undan och smärtan påverkade honom mindre och mindre för varje minut.

Rygorka sträckte ut armen mot ekorrungen som låg brevid honom och tryckte leksaken mot bröstet och tittade upp. Han bländades nästan av stjänorna som lyste klart på himlen. Efter att han tittat in i leksakens svarta knappögon delade Rygorka med sig i en viskning sin innersta tanke till ekorrungen.

- Jag är inte död och snart ska jag komma till himlen. Så sa farfar. Och du Tjapik, kommer också att komma dit. Vi kommer snart att träffa fafar, famor och Aleska. Det kommer att vara varmt och bra där. Och alla fasister kommer att hamna i helvetet. Så sa fafar. Rygorka avslutade inte meningen och slöt ögonen därför att han hade en oemotståndlig önskan att sova.

Tunga vita snöflingor föll tyst på Rygorka. De smälte inte och inom två timmar, bokstavligt talat, täckte de pojken som ett vitt, fluffigt överkast.

Det var som om själva natuen förfasade sig över dådet och eftersom den inte hade möjlighet att ändra på något ville den dölja allt. Så fortsatte vintern 1944. Ockupationens sista vinter...